Bilden har inget med inlägget att göra. Men älskar bilden, men har dock redigerat den.

 Jag förstår mig inte på mig själv just nu. Varför går jag på allt. Varför drabbas just jag? På nått sätt så känner jag mig som Roland i Andra Avenyn, ni som ser det fattar vad jag menar. Jag känner mig för snäll på nått sätt, som att jag går på allting alla säger ?
 Det känns så fel när allt blir fel. Men hur ska jag göra för att inte vara såhär. Jag kan ju inte ändra på hela mig. Om jag fortsätter vara såhär, slutar det då med att jag skjuter mig själv? Som Roland gjorde nu i det senaste avsnittet, och än en gång nu till er som ser det fattar vad jag menar. Okej det är en TV serie,och inte för att jag vill skjuta mig själv i huvudet, men ändå!!

 Är jag för snäll och hamig ? Asså när det gäller kärlek, förhållanden, vänskap osv ? Jag förstår mig inte bara på mig själv just nu? hur kan jag ens stå ut att leva som jag lever ?
 Okej det är min livstil, jag har levt med den i 14 år och typ 2 och en halv månad. Men varför egentligen? Varför måste jag ha den här dåliga egenskapen? Jag kan inte hantera den på rätt sätt. Och okej jag behöver inte skynda mig med att skaffa kille och allt sånt där shiit, men ändå.

 Jag trillar ändå dit, och blir sårad igen. Det gör så ont, eftersom att det känns som att det är mitt fel sen om jag blir dumpad osv. Som att det var nånting jag gjorde fel, eller att jag helt enkelt bara är för ful för den personen.
 
 Och än en gång en upprepning, Jag behöver ju inte skynda mig med allt det dära, speciellt inte med att skaffa ett förhållande. Men det känns ändå så tomt i mitt liv utan någon där som man kan älska i nöd och lust. Och för mig när det gäller vänner, så kommer alla och går. Har ytterst få vänner som finns där hela tiden. tror det är 2 stycken som jag vet säkert.
 Men nu på något sätt känns det som att jag svikit dom 2 personerna. Som att jag inte bryr mig om dom även fast jag gör det upp till miljarders procent. Men ändå, på nått sätt så känns det som att det är jag som sumpar allt. Mellan mig och vännerna. Som att jag gör fel hela tiden.
 Men är det bara så just nu ? är det så i alla tonårstjejers liv? Såhär är det då absolut inte i alla andra tonårstjejers liv, alltså dom som jag känner och vet vilka dom är.
 Dom verkar ha ett helt underbart liv. Och nu gör jag det igen, som jag oftast gör, jag trycker ner mig själv. Som att jag gräver en djup grop som jag vet att jag sen inte tar mig upp ifrån och ger upp bara därför där längst nere. Allt känns så hopplöst. Som en hopplös groda, Ja, Precis som en hopplös groda känner jag mig. Som att hopp är det ända jag kan, men att jag inte kan det längre, och att alla hoppar runt och vill att jag följer med, men sen inte orkar vänta på mig, och lämnar mig där helt ensammen.

Asså nu får jag faktiskt ta och sluta med all poesi och med att trackasera mig själv. Det är inge bra! Jag vet, men det har lixom blivit en vana att om nånting blir fel och det inte är mitt fel egentligen, så känns det som att det är mitt fel även fast det inte är det.


Och som sagt, så känner jag mig som en hopplös groda. En fet, äcklig, vårtig och ful groda som är helt hopplös. En groda som sitter där helt själv, under en flugsvamp för att ta skydd från det piskande regnet. Och sen när solen kommer fram så tar jag mig ingenstans, jag ser alla fara omkring och hoppa, plaska i vattnet, skratta tillsammas. Medan jag sitter där, helt själv, under min flugsvamp dag in och dag ut, månad efter månad, år efter år, utan att ens röra ett endaste ben.

Nu blev det ännumer poesi, förlåt. Men jag känner mig så deppig och nere. Jag behöver vägledning. Det känns som att vägen jag går på är mitt ute i en öken. Vägen är lång och rakt, och ingen annan väg syns. Jag går där, utan nånting, berg, sand, stenar och allt annat finns runt omkring mig. Allt känns så meningslöst.

Men jag vill inte ge upp! Jag måste fortsätta kämpa. Men det känns alldeles för meningslöst just nu. Vad är meningen med livet ? Okej, det finns inte bara framgångar här i livet, utan även motgångar, och man kan inte bara gå och gräva ner sig för det minsta lilla. Även fast jag gör det.

Det är fel. Jag får inte göra så. Det är inte bra. Jag vet allt det dära!
Men vad ska jag ta mig till ? Benen orkar inte bära mig längre.
Allt har försvunnit känns det som. Som att allt är borta.
Allt har blivit bortblåst av en vind.
Som att gud vill mig något ont.

Det låter säkert dumt, knäppt, helt wierd, stört och allt, men jag brukar faktiskt Be varje dag. Även fast jag inte tror på gud eller lixom ens bryr mig om sånt där shiit, så brukar jag be.
Jag ber efter ett bättre liv, jag ber till gud. Kalla mig knäpp, störd, och allt om ni vill, men jag mår faktiskt bra av att få prata, speciellt med mig själv. Det är lixom jag. Nu tycker säkert ni att jag är knäpp, men tyck det då, jag bryr mig inte, ni har era egna åsikter, men om ni dömmer mig på ett dåligt sätt bara på att jag ber, så kan ni sluta läsa min blogg!


Men det jag menar nu med all den här texten som jag skrivit är, att jag behöver svar, jag vill ha hjälp. För jag känner att vad jag än gör är fel, eller så blir det fel efter ett tag. Jag förstår mig helt enkelt inte på mig själv, och jag står inte ut med att måsta må så här.
För mig blir allt fel, och det känns som att jag är för snäll och hamig, som att jag inte vågar säga ifrån, eller säga nej. Jag behöver vägledning. Går jag åt fel håll, eller är jag på helt fel väg. ?