Måste fortfarande få ordning på skolarbetet osv.
sen så är det en massa annat som är åt helvete som måste fixas.
Vi hörs om några dagar !



Du har dödat mig totalt nu. Tack min vän
Hoppas du är nöjd

Hallå! Det är några som kommenterat videon där jag sjunger. Jag är mycket medveten om att jag inte är bra på och sjunga, och har ALDRIG heller påstått det! Jag struntar i er som säger att jag är dålig. För jag vet mycket väl att jag skämmer ut mig själv när jag lägger ut en videon när jag sjunger. Jag är inte bra på och sjunga, Men jag sjunger för att jag tycker att det är kul, och jag blir glad av att sjunga. Så fortsätt kommentera att jag är dålig osv, Men jag struntar i det. Jag mår bra utav att sjunga. That's it!

Någon hade också kommenterat att mina vänner borde vara tondöva, eftersom att dom tycker att jag är bra på att sjunga. Ni som kanske har läst min blogg ett tag, kanske läste då jag skrev att jag gick ur musik gruppen för att jag inte ville sjunga på skolavslutningen. Det var för att jag tyckte det lät förjävligt och ville verkligen inte skämma ut mig inför alla i kyrkan. Ni kan läsa det HÄR! Okej nu skämmer jag ut mig själv för hela världen, men det är bara för att jag visar er som tycker att jag är bra, att jag faktiskt inte är bra på att sjunga.


Jag tackar för kommentarerna, för ALLA! även dom taskiga. Men jag tar det inte på ett dåligt sätt. Jag har insett för jätte länge sen att jag inte är bra på att sjunga, och nu har jag verkligen fått det bekräftat!
Men som jag sa, bara för att jag själv tycker att jag är dålig, och för att ni tycker det så tänker jag INTE sluta sjunga för mig själv, hemma i mitt rum framför spegeln. Jag älskar att sjunga med min vedervärdiga röst :D


Svar på tal ,eller något. Vet inte vad man ska kalla detta inlägg, kanske onödigt eller nått :)

Skriv en person;

.. som du älskar av hela ditt hjärta - Jonas Danielsson Dokken <3
.. som du skulle offra livet för - Josefine Westman
.. som är den smartaste du känner - Tilde-Risitn Månsson Kuoljok
.. som alltid får dig på strålande humör - Felicia Hofslagare
.. som får dig att le när allt känns tungt - Mamma <3
.. som är den omtänksamaste du vet - Fanny Forslin
.. som är bäst - Alla mina vänner
.. som är din bästa vän - JoseFine Westman & Felicia Hofslagare
.. som är snygg - Jonas Danielsson Dokken
.. som är osmart - Felicia Karlsson :D

.. som är en riktig vän - Julia Franklin
.. som är din älskling - Jonas Danielsson Dokken
.. som är den galnaste du vet - Oscar Haarala
.. som är den konstigaste du känner - Marcus Holmström
.. som är underbar - Amanda Bellhester
.. som är dum - Alen Avdija thihihihih
.. som du kan prata med om allt - Mamma
.. som du saknar - Josefine Westman, Sara Lundström
.. som du har spenderat mest tid med - Josefine Westman, Felicia Hofslagare och när jag var liten Sara Lundström och Paulina Carlman
.. som du tycker är snäll - Malin Forsberg
.. som du har sportat med - Sohajba Mohammadi
.. som du skulle vilja krama just nu - Många
.. som du inte har träffat på länge - Hanna Nilsson
.. som du vet saknar dig - Jonas Danielsson Dokken
.. som du träffade idag - Dom på skolan och älsklnigen
.. som du tycker är söt - Allt för många
.. som du ska träffa när du gjort klart den här listan - Mamma, storebrorsan och Baskettjejerna <3

14 år - livet passerar förbi men det känns som att jag sitter fast i det ni kallar tid. jag tänker på mitt liv för att lätta de jag känner. Har haft vänner, bästa vänner men vi pratar inte längre.

Finner inget sammanhang för allting bara snurrar runt, grips av paniken allting stannat upp för en sekund och då slår det mig att jag är inte hon jag brukade vara för hon har flugit sin kos och kommer aldrig tillbaka. För skadan är skedd, sveken har förändrat mig. hjärtat det krampar och bankar för det vill älska igen, jag tar en ny start, börjar om på nytt för jag går ut ur mitt skal och river fasaden jag byggt.

För jag sätter upp min plan och tänker följa den till max, jag ger kärleken till vänner jag är skyldig er ett tack så jag fortsätter kämpa det finns alltid ljus i mörker. möter världen som den är och alltid kommer att vara för här i världen kan det vara kallt, folk dom hatar på mig och ger mig blickar. Det känns så ensamt, men ändå är jag inte det. Jag ställer frågor, vill ha svar på vem jag verkligen är.

Jag träffade min kärlek, han var allt som jag behövde, lika vacker som en ros men jag stack mig på törnen det fick mig att känna rädsla, för vad var jag utan honom? Men nu vet jag faktiskt bättre och jag står för det jag säger, att jag klara mig själv, för jag har lärt mig leva med det.

Jag var skeppet på grund, men nu har jag vind i segel och vill tacka några personer som alltid funnits där som har gett mig stöd, råd och hjälpt mig att komma dit jag är idag. För när allting var skit, kändes som att allt kolappsade, varför skulle jag försöka när du hade sabbat mig? tanken den var fel, och det vet jag nu.. Tack för att ni finns mina vänner, mina allra bästa vänner.

Jag vill bli nånting och den dörren den står öppen. jag vill sätta spår för jag har världen under mina fötter, jag låter världen se på när jag bara lever mitt liv och aldrig vänder om och går tillbaks till skiten

Bilden har inget med inlägget att göra. Men älskar bilden, men har dock redigerat den.

 Jag förstår mig inte på mig själv just nu. Varför går jag på allt. Varför drabbas just jag? På nått sätt så känner jag mig som Roland i Andra Avenyn, ni som ser det fattar vad jag menar. Jag känner mig för snäll på nått sätt, som att jag går på allting alla säger ?
 Det känns så fel när allt blir fel. Men hur ska jag göra för att inte vara såhär. Jag kan ju inte ändra på hela mig. Om jag fortsätter vara såhär, slutar det då med att jag skjuter mig själv? Som Roland gjorde nu i det senaste avsnittet, och än en gång nu till er som ser det fattar vad jag menar. Okej det är en TV serie,och inte för att jag vill skjuta mig själv i huvudet, men ändå!!

 Är jag för snäll och hamig ? Asså när det gäller kärlek, förhållanden, vänskap osv ? Jag förstår mig inte bara på mig själv just nu? hur kan jag ens stå ut att leva som jag lever ?
 Okej det är min livstil, jag har levt med den i 14 år och typ 2 och en halv månad. Men varför egentligen? Varför måste jag ha den här dåliga egenskapen? Jag kan inte hantera den på rätt sätt. Och okej jag behöver inte skynda mig med att skaffa kille och allt sånt där shiit, men ändå.

 Jag trillar ändå dit, och blir sårad igen. Det gör så ont, eftersom att det känns som att det är mitt fel sen om jag blir dumpad osv. Som att det var nånting jag gjorde fel, eller att jag helt enkelt bara är för ful för den personen.
 
 Och än en gång en upprepning, Jag behöver ju inte skynda mig med allt det dära, speciellt inte med att skaffa ett förhållande. Men det känns ändå så tomt i mitt liv utan någon där som man kan älska i nöd och lust. Och för mig när det gäller vänner, så kommer alla och går. Har ytterst få vänner som finns där hela tiden. tror det är 2 stycken som jag vet säkert.
 Men nu på något sätt känns det som att jag svikit dom 2 personerna. Som att jag inte bryr mig om dom även fast jag gör det upp till miljarders procent. Men ändå, på nått sätt så känns det som att det är jag som sumpar allt. Mellan mig och vännerna. Som att jag gör fel hela tiden.
 Men är det bara så just nu ? är det så i alla tonårstjejers liv? Såhär är det då absolut inte i alla andra tonårstjejers liv, alltså dom som jag känner och vet vilka dom är.
 Dom verkar ha ett helt underbart liv. Och nu gör jag det igen, som jag oftast gör, jag trycker ner mig själv. Som att jag gräver en djup grop som jag vet att jag sen inte tar mig upp ifrån och ger upp bara därför där längst nere. Allt känns så hopplöst. Som en hopplös groda, Ja, Precis som en hopplös groda känner jag mig. Som att hopp är det ända jag kan, men att jag inte kan det längre, och att alla hoppar runt och vill att jag följer med, men sen inte orkar vänta på mig, och lämnar mig där helt ensammen.

Asså nu får jag faktiskt ta och sluta med all poesi och med att trackasera mig själv. Det är inge bra! Jag vet, men det har lixom blivit en vana att om nånting blir fel och det inte är mitt fel egentligen, så känns det som att det är mitt fel även fast det inte är det.


Och som sagt, så känner jag mig som en hopplös groda. En fet, äcklig, vårtig och ful groda som är helt hopplös. En groda som sitter där helt själv, under en flugsvamp för att ta skydd från det piskande regnet. Och sen när solen kommer fram så tar jag mig ingenstans, jag ser alla fara omkring och hoppa, plaska i vattnet, skratta tillsammas. Medan jag sitter där, helt själv, under min flugsvamp dag in och dag ut, månad efter månad, år efter år, utan att ens röra ett endaste ben.

Nu blev det ännumer poesi, förlåt. Men jag känner mig så deppig och nere. Jag behöver vägledning. Det känns som att vägen jag går på är mitt ute i en öken. Vägen är lång och rakt, och ingen annan väg syns. Jag går där, utan nånting, berg, sand, stenar och allt annat finns runt omkring mig. Allt känns så meningslöst.

Men jag vill inte ge upp! Jag måste fortsätta kämpa. Men det känns alldeles för meningslöst just nu. Vad är meningen med livet ? Okej, det finns inte bara framgångar här i livet, utan även motgångar, och man kan inte bara gå och gräva ner sig för det minsta lilla. Även fast jag gör det.

Det är fel. Jag får inte göra så. Det är inte bra. Jag vet allt det dära!
Men vad ska jag ta mig till ? Benen orkar inte bära mig längre.
Allt har försvunnit känns det som. Som att allt är borta.
Allt har blivit bortblåst av en vind.
Som att gud vill mig något ont.

Det låter säkert dumt, knäppt, helt wierd, stört och allt, men jag brukar faktiskt Be varje dag. Även fast jag inte tror på gud eller lixom ens bryr mig om sånt där shiit, så brukar jag be.
Jag ber efter ett bättre liv, jag ber till gud. Kalla mig knäpp, störd, och allt om ni vill, men jag mår faktiskt bra av att få prata, speciellt med mig själv. Det är lixom jag. Nu tycker säkert ni att jag är knäpp, men tyck det då, jag bryr mig inte, ni har era egna åsikter, men om ni dömmer mig på ett dåligt sätt bara på att jag ber, så kan ni sluta läsa min blogg!


Men det jag menar nu med all den här texten som jag skrivit är, att jag behöver svar, jag vill ha hjälp. För jag känner att vad jag än gör är fel, eller så blir det fel efter ett tag. Jag förstår mig helt enkelt inte på mig själv, och jag står inte ut med att måsta må så här.
För mig blir allt fel, och det känns som att jag är för snäll och hamig, som att jag inte vågar säga ifrån, eller säga nej. Jag behöver vägledning. Går jag åt fel håll, eller är jag på helt fel väg. ?

Det är väl ändå jag som väljer vad jag vill göra, eller hur?
Det är ju mitt liv, och ni ska bara vara där och hjälpa mig.
Inte försöka vända mig mot en jag älskar.
Mitt liv, Mina val visst är det så?

Jag vet att ni vill mitt bästa, men lyssna då på mig.
Jag vet att det känns konstigt nu att jag valt såhär trotts allt som hänt.
Men ännu en upprepning, Jag bestämmer, det är mitt liv, inte erat.

Jag vet oxå att ni inte vill se mig sårad, eller nå liknande.
Men låt då mig välja själv, jag är mogen nog för att kunna ta egna beslut.
Hur blir det annars för mig i vuxen livet ?

Jag vill att ni ska acceptera det jag valt just nu.
Jag förstår om ni tycker det är fel av mig, men tyck det då!
Det är ju ändå mitt liv och mina val, jag bestämmer själv, okej?

Hur kan man vela trycka ner och få en person att må så jävla dåligt som ni gör ? Hur fan kan man vela göra något sådant ? Hur mår man inte själv då. Kan man verkligen må bra utav att göra något så dumt?
Jag bryr faktiskt mig inte, Ni kan fortsätta om ni vill. Ni kan fortsätta ge mig kränkande kommentarer och försöka få mig att sjunka ner under marken, Ni kan försöka hur jävla mycket ni vill, men jag vet att det bara är ni själv som inte har något eget liv.
Ni är så patetiska och barnsliga så det liknar ankskit! Skaffa er ett liv och sluta försöka ta över andras liv !
Jag tar inte åt mig skiten ni säger och allt jag får höra, även fast ni så gärn a tror det eller vill tro det. Jag är bara så förbannade less på erat barnsliga beteende, väx upp för faan ! ni är 13, snart 14 och går i 7an och beter er som små ungar. Moget säger jag bara, MOGET!