14 år - livet passerar förbi men det känns som att jag sitter fast i det ni kallar tid. jag tänker på mitt liv för att lätta de jag känner. Har haft vänner, bästa vänner men vi pratar inte längre.

Finner inget sammanhang för allting bara snurrar runt, grips av paniken allting stannat upp för en sekund och då slår det mig att jag är inte hon jag brukade vara för hon har flugit sin kos och kommer aldrig tillbaka. För skadan är skedd, sveken har förändrat mig. hjärtat det krampar och bankar för det vill älska igen, jag tar en ny start, börjar om på nytt för jag går ut ur mitt skal och river fasaden jag byggt.

För jag sätter upp min plan och tänker följa den till max, jag ger kärleken till vänner jag är skyldig er ett tack så jag fortsätter kämpa det finns alltid ljus i mörker. möter världen som den är och alltid kommer att vara för här i världen kan det vara kallt, folk dom hatar på mig och ger mig blickar. Det känns så ensamt, men ändå är jag inte det. Jag ställer frågor, vill ha svar på vem jag verkligen är.

Jag träffade min kärlek, han var allt som jag behövde, lika vacker som en ros men jag stack mig på törnen det fick mig att känna rädsla, för vad var jag utan honom? Men nu vet jag faktiskt bättre och jag står för det jag säger, att jag klara mig själv, för jag har lärt mig leva med det.

Jag var skeppet på grund, men nu har jag vind i segel och vill tacka några personer som alltid funnits där som har gett mig stöd, råd och hjälpt mig att komma dit jag är idag. För när allting var skit, kändes som att allt kolappsade, varför skulle jag försöka när du hade sabbat mig? tanken den var fel, och det vet jag nu.. Tack för att ni finns mina vänner, mina allra bästa vänner.

Jag vill bli nånting och den dörren den står öppen. jag vill sätta spår för jag har världen under mina fötter, jag låter världen se på när jag bara lever mitt liv och aldrig vänder om och går tillbaks till skiten