Jag är din enda dotter, hon du knappt såg, hon du knappt ville ha. Så känns det.
Jag frågar mig varför men får aldrig nått svar.
Jag hör alla andra berätta om sin pappa, men när jag ska förklara så finns det fan ingen som fattar. För jag har knappt nån pappa, du såg mig nästan aldrig. Orden 'Jag älskar dig' sa du aldrig till mig. Du tittade förbi när jag tappade allt mitt mod. Jag borde hata dig men drömmen går emot, om att någon gång få vara pappas lilla skatt, att få vara med bara dig och bli pussad god natt. Jag borde ha glömt allt efter 15 hårda år men fuck it, det har lämnat för djupa sår.

Åren dom går, men såren finns fortfarande kvar. Bilder och minnen av dig och allt som hänt är nog allt som jag har kvar. Det är så det känns. Nu lever jag mitt liv 100 mil bort från dig med min mamma som funnits där mer än vad du har. Det kanske inte var meningen att jag skulle vara pappas lilla skatt?

Förlåt för att jag ständigt gör en massa fel,
men kanske ska göra som förr när jag bara satt och teg..?